Forever nineteen

Det har gått riktigt riktigt lång tid, jag var bara nio då. Inget blev någonsin likadant igen, men som dom säger "tiden läker alla sår" men ärren dom består. Det skulle ha varit så roligt att ha känt dig idag. Vilken relation skulle vi haft, var skulle du ha bott och skulle du ha haft barn? Frågor som aldrig får svar. Jag har ganska många minnen av dig och jag minns sista gången vi sågs. Du är här i våra minnen och våra samtal. Grattis till storebror i himlen på 40-årsdagen som är imorgon!

Dopförberedelser

Veckan går i förberedelsernas tecken. På lördag skall vi ha dop här hemma för lilla tösen vår! Igår var jag till frissan och fick mig uppfräschad lite grann, med klippning och ny färg.

Är ingen hejare på att fota mig själv.

Den underbaraste väckningen

Hans varma lena barnhand smeker min kind
Viskande hörs "bästaste mamma vakna"
Jag öppnar ögonen och hans leende ansikte möter mig

Inte är det så tokigt att bli väckt vid sjusnåret heller.

Ronald McDonald - en räddare i nöden

I Vasabladet idag fanns på sista sidan en artikel om Ronald McDonalds Barnhusstiftelse (  http://www.rml.fi/svenska/ ) och deras verksamhet och hus här i Finland. Tyvärr hittade jag inte artikeln på nätet så att jag kunde länka till den utan den som vill läsa artikeln får helt enkelt söka fram papperstidningen.

Våren 2009, bara ett par dagar efter att Wilmer blivit född så konstaterade man på sjukhuset i Vasa att han hade ett hjärtfel som måste åtgärdas så snabbt som möjligt. Vi åkte till Helsingfors och den lilla nyfödda pojken vår lades in på Barnkliniken vid Mejlans sjukhus. Vi, nyblivna och skräckslagna föräldrar, befann oss i en helt ny livssituation utan någon som helst vetskap om utgången av operationen. Där på avdelningen fanns ingen plats för oss att övernatta. Dagtid fick vi vara hos honom så mycket vi ville och orkade, men nätterna lämnade vi honom i händerna på skötarna. Första natten i huvudstaden tvingades vi att tillbringa på ett av de stora hotellen och det var förfärligt. Jag var rädd, ledsen, brösten spände och snittet på magen ömmade. Den hotellfrukosten hade man verkligen kunnat vara utan.

Följande morgon fick vi kontakt med föreståndaren för Ronald McDonald-husen. Hon pratade svenska, vilket var skönt, och sade att vi genast fick komma via för att få en nyckel till ett rum hos henne. När vi kom med bilen körandes in på den lummiga gården med blommande tulpaner och äppelträd med dessa tre mycket vackra gamla trähus, minns jag att jag andades ut och kände att här kan vi vara så länge det behövs. Det är en väldigt varm känsla i de gamla upprenoverade husen där man tilldelas ett eget rum, men delar kök, vardagsrum, tvättstuga m.m. med resten av husets boenden. Det som var skönt var att alla som bodde där gick på ett eller annat sätt igenom en liknande situation som en själv. Alla hade vi barn som behövde sjukhusvård och vi hade långt hem till våra nära och kära. I ungefär två veckor bodde vi där och promenerade till och från sjukhuset morgon och kväll. Det kändes som en väldigt lugn och trygg plats mitt i allt det jobbiga. Tack till dem som på olika sätt gjort dessa hus möjliga här i Finland och hoppas att stiftelsen får fler donationer och medel för att kunna fortsätta och eventuellt kunna utöka verksamheten. Tyvärr kan det hända att ens barn behöver sjukhusvård ännu någon gång och isåfall skulle jag absolut vilja kunna vila ut här. 

Wilmers operation gick bra och han återhämtade sig snabbt. Vi fick åka hem med vår förstfödde och börja leva och bo tillsammans på riktigt.

Gröna huset som vi bodde i!

Mardrömmen

Började på riktigt må fysiskt illa av att lyssna till försvunna Madeleines föräldrar i Skavlan.

De verkade vara goda och intelligenta föräldrar som råkat ut för det värsta man kan tänka sig. Att ens barn försvinner utan att återfinnas. Att leva i ovisshet hela tiden och antagligen med en massa skräckscenarier i huvudet. Att orka kämpa och fortsätta leta för att finna, ännu efter fem år. Att inte kunna sätta punkt för då sviker man sitt barn. 

Att ett barn dör är otroligt förfärligt för föräldrarna, men det här är ju förbanne mig värre.

Klippet

Idag har det varit en speciell dag för Wilmer. Han har fått sig friserad för första gången! Hans hårväxt har verkligen inte varit riklig under de tre första levnadsåren. Det var väl egentligen inte så långt nu heller som ni ser på bilden här under, men det behövdes fixas och jämnas upp lite grann. Kanske vi slipper "kråkboet" bak i nacken om morgnarna nu då.

Jag hade funderat lite hur det skulle gå ifall han skulle sätta sig emot och börja strejka hej vilt, men ack nej! Han var så duktig som helst! Han klättrade upp i stolen, satt på plats och lät sig kammas, klippas och fixas. Till och med klippmaskinen användes kring öronen och så avslutades det hela med lite blå och röd färg fram i luggen. Den duktiga killen belönades med en slickepinne och mamman var obeskrivligt stolt! På hemvägen berättade han även själv stolt för dem vi mötte på vägen om att han varit och klippt sig! Tack L för att det blev en sådan bra första gång!

Bloggbarnen

Har varit lite tveksam och fundersam kring det här att exponera barnen på bloggen, men har inte kunnat sätta fingret på varför jag känt så. Just nu känns det ändå som att varken de eller jag skulle ta skada av det, så här har vi dem. Det är de här två fantastiska typerna som håller mig sysselsatt om dagarna och ibland om nätterna också.

Wilmer 2 år och 10 månader                     Tilde 3 månader

2 x Tack

cheesecakedream.blogspot.com

Blev bjuden på sötsaken macarons för första gången i måndags. Riktigt fina och goda sådana som värdinnan för kvällen själv dessutom bakat. Verkligt lyckat, tack! Nu när jag såg hur svårt  de två mästerkockarna på Tv4 hade det och mindre fina deras macarons blev förstår jag ännu mer att uppskatta måndagens bjudning. Det har dock blivit uppenbart för mig att det inte är något jag skall pröva mig på.

Vill tacka Linn för länken som hon satte upp efter gårdagens föreläsning. Det har gjort att säkert över 200 fler läsare än vanligt har varit in hit och kikat idag. Hoppas att någon hittade något som var intressant och kanske kan tänka er att titta in igen nu som då. Välkomna!

linnjung.com

Jag åkte till närmsta staden i söder för att lyssna till stor-bloggerskan Linn Jung prata om bloggandet. Det var intressant att höra om hur hon börjat, vad hon tycker att man skall tänka på och så vidare. Det var nog så att de flesta av oss som var där så funderade på lite liknande frågor och några lätta och allmängiltiga svar finns det inte. Var och ens livssituation och blogg ställer olika krav och var och ens gränser varierar för vad man vill eller kan blogga om.

Men det lär nog dröja för mig innan jag har den rutin och snabbhet i inläggsskapandet som hon besitter. Men förhoppningsvis gäller även i det här fallet att övning ger färdighet.

Klädbekymmer

Jag har knappt tittat och ännu mindre handlat något åt mig själv i klädväg det senaste året. Nu börjar det dock vara dags att förnya garderoben en aning, allt som finns där känns gammalt, slitet och urtvättat. Måste försöka ta mig en dag på egen hand för att botanisera runt i klädbutikerna och handla lite basplagg och våriga vardagskläder, för något annat behöver jag nu just inte.

Förrutom en klänning inför lilltösens dop då... Förra veckan var jag och sökte en klänning, men nej nej... Det fanns inte riktigt något alls som föll mig i smaken, tycker nog att jag gick igenom hela Vasas sortiment... Sen kollade jag runt lite på nätet också och hittade väl någon som jag tycker om men då tyckte jag att de var lite dyra (ca 80 €). Sen har jag nog också en liten spärr vad det gäller att handla kläder på nätet, jag vill nog helt enkelt känna, klämma och prova innan jag bestämmer mig.


boozt.com



boozt.com



Sällskapslevat

Massor med skojigt umgänge har den här helgen bjudit på!
Fredag: kaffedejt x 2 & tjejmiddag
Lördag: kvällshäng hos familjen L
Söndag: kafferep med fyra generationer & besökt en "soon to be" 3-åring

Tänk vad mycket skoj man hinner med bara man bestämmer och tar sig till men ofta har jag lite svårt att få ändan ur vagnen. Är så lätt att bara trampa på här hemma på samma vis dag ut och dag in och på kvällen sjunka ner i samma soffhörn som varje kväll tidigare i veckan. Måste helt enkelt uppmana mig själv om mer spontanitet och improvisation i sällskapslivet.

Allt jag behöver

Sitt bredvid mig en stund
Håll min hand en minut
Ta mig i din famn
Låt mig känna dina andetag

När vuxen klokhet måste vinna över barnslig envishet

Matkampen lämnade väl lite på hälft eftersom jag och lillasyster hamnade in på sjukhuset. Under de dagarna vi var borta så har momma, moffa, fammo och faffa haft Wilmer en hel del och att kräva av dem att köra samma stil som oss här hemma gällande ätandet är för mycket begjort. Så nu när vi är hemma igen så är vi väl nästan tillbaka på ruta 1 igen, men inte riktigt heller. På något vis så har hans spärr släppt en aning och han kan faktiskt på eget initiativ ta en sked nu och då och styra in i munnen själv, jippii! Sen så matar vi nu då också honom igen... Det blev nog jag som fick svälja min envishet och inse att vardagen blir mycket lättare för oss alla om vi vuxna hjälper Wilmer med ätandet.

Home Sweet Home

Jiihaa! Vi är hemma igen! Fröken mår bättre, lite snor och hosta kvar, men lungorna lät rena så vi fick åka hem igår på eftermiddagen. Härligt att träffa Wilmer igen, min fina söta!

Njöt av kvällen med tortillas, ett glas vin och svenska melodifestivalsfinalen. Jag har inte tittat på någon av deltävlingarna så de flesta av låtarna var helt nya för mig. Tycker precis som de flesta andra att rätt låt vann, men Flinckens låt sätter jag så högt som på plats nummer 2. Det är alltså barfota som gäller! :) Resten av låtarna var en ordinär jämn smet, eller mellanmjölk som svenskarna kunnat uttrycka det. Förrutom Ranelids då som jag tyckte var riktigt usel.

Loreen var snygg, häpnadsväckande och bjöd på en riktig performance! Lycka till i Azerbadjan!

Hjärtskärande

Trots isoleringen med dubbla dörrar ut till korridoren och eventuellt tjocka väggar mellan rummen så hörs det ändå väldigt bra från andra rum i korridoren här på avdelningen. Kanske det kommer via ventilationssystemet eller helt enkelt genom väggarna. Inte så att man hör när någon pratar i de andra rummen, men när ett barn gråter hörs det väldigt bra. Det är hjärtskärande och känns väldigt obehagligt att här sitter jag instängd utan att få gå ut och hör hur främmande barn gråter, skriker, ropar efter sin pappa. I vanliga fall när man hör barn gråta (oberoende var man är) så vänder man ju nog alltid sig om och ser efter att det finns någon där som tröstar och finns nära och om inte så går man fram till barnet fast man inte känner det. Nu vet jag ju nog också helt säkert att de här barnen har någon hos sig som tröstar dem när de gråter, där finns helt säkert en eller flera supersnälla skötare och troligen också någon förälder som hjälper barnet igenom smärtan som det orsakas på ett eller annat sätt. Men det obehagliga ligger för mig i att jag inte kan ta en titt och försäkra mig om att det verkligen är så. Och barnet det bara fortsätter att gråta, skrika och ropa efter pappa.

A9

Är inlagd med lilltjejen på barnavdelningen. Hon hostar och rosslar. Vi är i ett infektionsrum, vilket innebär att inte jag heller får röra mig fritt i korridoren. Är alltså rejält isolerad i ett litet sjukhusrum med tösen, tv:n, telefon och 3 skvallertidningar. Vet ni förresten att Victoria och David Beckhams dotter Harper som fyra månader gammal toppade modelistan som bästklädda under 25. Inga loppiskläder på den tjejen, istället designer-sockor för 220 euros. Nå nu vet ni det!

Matkampen

Frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål! Det är så jäädrans mycket ätande per dag... speciellt när man har en trotsande unge som inte är ett dugg intresserad av mat. Han har aldrig varit glupsk och mycket få gånger uttryckt hunger. Visst har vi haft perioder då ätandet gått lite bättre, men aldrig bra. Det sista året har vi  mutat, hotat, lirkat, lurat och lekt in maten i munnen på honom (så pedagogiska föräldrar är vi). Nu när han tillfrisknat från flunssan, under vilken han inte alls ätit, så beslutade vi (på förslag av mig) att vi skulle sluta mata honom. Alltså äter han inte själv, så äter han inte alls. Ni vet, som man hört så många gånger "nog äter han när han blir hungrig". Något smått har han nog stoppat i sig och det är ju bra så, men det är inte alls tillräckligt för att hålla hans ork och humör på en gemytlig nivå. Han är grinig och trilskas eventuellt ännu mer än annars... Och sen skall ju jag försöka hålla mig lugn då också... Det lyckas jag väl med vid typ varannan måltid...

Nu undrar jag bara hur länge håller vi ut, kommer det en vändning imorgon, om en vecka eller funkar denna "hårt mot hårt"-attityd över huvudtaget?
Har försökt kolla runt lite vad experterna anser i frågan matvägran och det verkar vara åsikten att man skall mata om de vill bli matade som vinner. Så det lutar nog åt att vi snart börjar mata igen, men inte riktigt ännu. Har jag gett mig in i matchen ger jag mig inte så lätt!

Dagens program

Ingen vind och strålande sol idag igen, när den äntligen kommer den härliga solen så förstår man hur mycket man saknat den. Det är bara såå skönt att låta ansiktet känna av värmen och ljuset.

Vi har åkt kälke
Vi har grillat korv
Vi har vandrat på isen med vagnen
Vi har tittat på solnedgången
En fin dag

Sjuklig solig dag

Förkylningen är fortfarande fast bosatt i familjen. Host, snor och så några feberstreck på det. Tänkte lite tvärtom och kurerade oss ute i solskenet istället för inne i soffhörnet, får se vad resultatet blir.

Under en av de få lugna och stillsamma minuter ikväll, låg jag i mitten med ett barn på vardera arm och det kändes fullkomligt. Ståhejet återvände, men känslan sitter kvar.

Fastnat med handen i kakburken!

Det här hemmalivet har både sina fördelar och nackdelar det med! Har tagit ett par månader för mig att fatta att jag verkligen har skaffat mig en vana eller snarare ovana, som kan bli lite svår att komma ur. Jag har nog alltid varit ett litet kakmonster som gillat bullar och kakor. Det har säkert att göra med mor min som gör så mycket gott hembakt. Nu när jag är hemma bakar jag en del själv också för att ha något att ta ur frysen när vi får besök och oftast lämnar det ju några extra bullar i skåpet efteråt.

Alltså till saken! Jag kan knappt gå in i köket längre utan börja gräva i skåp, lådor och burkar för att hitta något gott att sätta i munnen. Bullar, kakor, kex, choklad, smågodis, nötter ja vad som helst duger, men något skall jag smaska i mig mest hela tiden och så smyger jag med det dessutom. Eller jag trycker in i munnen och tuggar hastiga tag för att inte lilleman skall hinna få syn på godsakerna. I bilen har jag också laddat med snask för de gånger jag är själv i bilen. Jag har inte direkt haft några problem med min vikt genom åren, men har inte varit särskilt hälsosam av mig, utan ätit vad jag velat när jag velat... Men känner verkligen att jag skulle behöva bryta denna ovana innan det blir för långvarigt och ännu svårare att få bukt med.