Sen senaste söndag har jag inte kunnat lämna tankarna på pojken som det skrevs om i en artikel i Vasabladet den dagen. Han som suttit i isoleringscell på Gamla Vasa sjukhus i närmare 300 dagar utan avbrott. Han är en svenskspråkig 18-åring med diagnoserna asperger, autism och tidvis psykotiska skov. Jag hittade också föräldrarnas blogg där de skriver om sonens situation och sitt missnöje över den "så kallade vården".
Jag är fortfarande i chock över att sådant här förekommer i Finland år 2013. Verkligheten överträffar igen varje skräckhistoria jag läst. Någons barn sitter inlåst och isolerad från allt och alla, ensam med sin sjukdom. Det kan ju inte göra honom bättre?
Ja visst är det hemsktt! MEN om man är tvungen att ha tvångsdräkt när man träffar sina egna föräldrar måste det väl ändå vara ur säkerhetssynvinkel. Även under vården i Sverige hade han ju bundits fast. Dessutom speglas bara den ena sidan. Många gånger ska man bara tro ca en tredjedel av vad som står i pressen. Självklart önskar man att han skall få human vård. Här bedöms han tydligen vara säkerhetsrisk för både sig själv och sin omgivning.
SvaraRaderaDet som gör mig mest upprörd är ifall vi verkligen inte har andra vårdformer att använda oss av inom psykiatrin när det kommer till särskilt vårdkrävande patienter?
Radera