Lilla Jul!

Redan någon gång i mitten av veckan fick vi förvarning om vad som skulle komma, men försökte nog bara intala oss själva att det inte skulle bli så allvarligt och långvarigt. Men när båda barnen på torsdagkväll och -natt kräktes om vartannat så var det bara att acceptera faktum. Magsjukan hade drabbat oss. Vi vuxna har dock klarat oss med trötthet, svaghet och oroliga magar. 

Det blev tyvärr att tacka nej till det traditionsenliga lillajulsfirandet med vännerna ikväll. Istället har vi snåssat på här hemma, plockat fram lite pynt, ätit lite skinka och tomtegröt och haft besök av "knäpptysta tomtenissen" och ytterligare någon fler skygg paket-inkastare. 

Nu sover resten av familjen och jag får min efterlängtade andra glögg för säsongen!

Leksaksbristen

Jaa, jag menar att det finns en brist på leksaker, åtminstone sådana leksaker som jag vill köpa. Här hemma har vi nog redan alldeles tillräckligt med grejs mojs som ligger och dräller och blir väldigt lite  använt så inte på så sätt brist. 

Men i och med att julen närmar sig och vi redan har vant våra barn med en stor hög med klappar så tog jag idag en tur genom leksaksavdelningen på ett av de större varuhusen. Men jag blev nu mest besviken på hela hopen med könskodade leksaker hylla upp och ner. Jag vill egentligen inte köpa mörka svarta krigsfigurer med svärd och pistoler i höger och vänster hand åt fyraårige Wilmer och inte har jag någon större lust att köpa de glittriga, skira, rosa, prinsessinspirerade skapelserna åt tvååriga Tilde heller. Och det är ju i princip allt som finns. En lång hylla på ena sidan som svämmar över i rosa, glitter och glamour och den andra hyllsidan överbelamrad med svart, action och hög tuffhetsfaktor, alltså vad f-n? 

Var är de färggranna, fantasieggande och aktivitetshöjande leksakerna ämnade för barn? Alltså utan stämpel på förpackningen som berättar vem som får/skall leka med vad!!!

Gillar musiken, gillar bilderna, gillar känslan

Allt är inte bara glansbildsdagar

Jag hamnade in i en svacka här nu en tid. Såg plötsligt framför mig när jag scrollade ner på den egna bloggen hur den i huvudsak blivit en glansbilderbok. Jag har använt bloggen mycket som ett sätt att minnas det fina och roliga som hänt i vår vardag och genom att skriva ner det eller lägga upp en bild så reflekterar jag över livet och känner en större tacksamhet över allt vackert som finns här mitt i vardagen, men men... 

Livet är så mycket mer än dessa små glimtar av "härlighet" som publicerats här på sistone. Där ibland  ligger jag sömnlös om nätterna och låter orostankarna växa sig till stora skrämmande odjur som gör att jag vrider mig av och an under täcket i timmar. Ändå stiger man upp på morgon och tar tag i dagen, men huvudet känns förbaskat segt och humöret är inte sprittande direkt. 

Arbetsplatsen känns ibland som ett stormande, rivande hav där känslan mer och mer blir "rädda dig själv och överge de andra, medan det ännu finns en möjlighet" och det är en mentalitet som jag egentligen inte alls är beredd att skriva under på.

Flertalet gånger per dag ifrågasätter jag mitt sätta att reagera på barnens känslor och utbrott. Vilket är det rätta sättet? Varför orkar jag inte försöka? Varför kan jag inte behålla lugnet? Men jag är en människa jag också med känslor, underbyggda rädslor och oro, erfarenheter fastetsade i mitt beteende vare sig jag vill ha dem där eller inte... därför agerar jag också på känslor, instinkt och autopilot ibland och klandrar mig själv efteråt för att jag också betedde mig som en liten hysterisk fyraåring själv.

Allra allra mest är dagarna fyllda med det normala småbarnslivet kombinerat med jobbvecka och ytterligare aktiviteter... Jag fixar smörgåsar till höger och vänster, torkar spilld mjölk, snyter snoriga näsor, väntar och väntar på "jag skall bara", klär på vantar som följande sekund ligger slängda på golvet igen, fixar kvällsmat (makaroner och knackkorv med några få undantag), nattar barn som ännu en kväll igen fått härja hejvilt lite för länge... Och så är dom alldeles underbara, deras uttryck, leenden, funderingar, och kärleksyttranden till varandra... Modershjärtat smälter och så var orken där igen att ta sig an en ny dag... En dag fylld med livets alla skiftningar, inte bara glansbildsdagar, jag lovar!

After work

Jag har idag för ovanlighetens skull jobbat en fredag. Vi började med avdelningsmöte som så småningom övergick i födelsedagsfirande och avslutades med ett riktigt trevligt avslut på arbetsveckan tillsammans med ett gäng kollegor. Efter en ganska så kämpig och dyster arbetshöst så var det här något som verkligen gjorde gott. Det betyder så mycket att få umgås med arbetskamraterna ibland utanför jobbets byggnader och under helt andra aktiviteter. Med gott att äta, ett glas vin till och lättsamma samtalsämnen utanför alla mötesprotokoll så skrattade vi och lärde känna varandra lite bättre. Tack för idag!

Ett vattenhål

Hösten och mörkret har en tendens att kännas förfärligt lång och ibland också trist. När man knappt hinner hämta barnen där vid halv fem - fem innan det skymmer så känns det lite så där. Överlag trivs jag med de olika årstiderna och växlingarna men just den här tiden på året är aningen överflödig.

För att lätta upp både mig själv och även resten av familjen innan fadern i huset inleder den mest arbetsintensiva perioden på året så kastade jag ut tanken om en badhotellsövernattning. Även bästa vännen med familj nappade genast på tanken så hux flux bokade vi och stack iväg inåt landet.

Det behövs inte så mycket, men lite miljöombyte, avslappnat sällskap, färdiglagad mat och nöjda lekande barn så känns det som att batterierna är laddade igen. Nu skall vi orka oss igenom några tunga veckor till innan vi får återhämta oss med en ordentlig julledighet.