Fullspäckad vecka

Jag körde igång arbetsveckan redan igår kväll med träff med en av kommunens många föreningar. Jag jobbar fyra dagar denna vecka och jobbar eller har andra möten fyra kvällar denna vecka, ibland blir det liksom lite mycke. Tur att andra veckor har mer spelrum med lediga dagar och kvällar.  

Barnen på nätet

Barnen på nätet är för tillfället ett hett diskussionsämne i Svenk-Finland. Och som nästan alltid när det kommer till barn och föräldraskap så blir det väldigt lätt två läger. Det må då gälla amning, dagis, barnmat, vaccinering, fritidsaktiviteter eller nästan vad som helst. Det finns liksom extrem högern och extrem vänstern. Och befinner man sig någonstans där mitt emellan så är det ju alltid någon som höjer på ögonbrynen eller pekar med pekpinnen.

Lyssna gärna till gårdagens avsnitt av Familjeliv som jag ändå tycker lyckades ge en välnyanserad bild av "barnen på nätet" frågan. Prästen Maria Sundblom-Lindbergs åsikter var väl ändå de som mest liknade mina egna tankar och resonemang.

Jag uppfattar mig vara en tänkande och resonerande människa som försöker lita mycket på min intuition och förhoppningsvis sunda förnuft. Och det tror jag faktiskt att de flesta av oss är. Jag vill inte vara elak eller såra någon. Och inte tror jag andra vill vara det heller. Däremot vill jag gärna dela mina upplevelser och erfarenheter i livet och då även livet med barn med andra människor. Att dela känslor, glädje och sorg och allt där emellan tror jag inte är till skada för någon utan istället berikande och ett sätt att låta medmänsklighet och mänsklighet ta större plats. Att våga dela och erkänna sina brister och svagheter samtidigt som vi också måste våga vara stolta och visa upp vad vi gör och kan tror jag i det stora hela är till fördel för oss alla. Jag vill ta del av de diskussioner, samhällsdebatter och värdediskussioner som förs på nätet idag och som nätet är ett utmärkt forum för. För att kunna  delta på riktigt delar jag också min personliga syn på saker och ting. När det kommer till barnen är det ju verkligen i huvudsak mina reflektioner och tankar om livet med barnen och min läroprocess som förälder som får utrymme på bloggen. Plus någon trevlig anekdot eller något skojigt vi gjort tillsammans som jag gärna vill dokumentera, spara i minnet och vara tacksam över även längre fram i livet. För inte få er att tycka att jag vill framstå som något självutnämnt helgon, så skall jag absolut inte förneka att det finns en del av bekräftelsebehov hos mig i det hela också, men vad är nu så fel med det då. Bekräftelse har väl människan sökt i alla tider på varierande sätt och nu är tiden och tekniken den den är.

Jag vill leva i nuet och lära mig nytt hela tiden, jag vill inte vara rädd för det nya, främmande och okända. Jag lär mig hela tiden och kanske jag kan hjälpa och guida mina barn i nätets krokar och fallgropar om jag också varit där och testat mig fram.  Säkert gör jag även övertramp ibland i livet  och på nätet och får då vara beredd att ta två steg bakåt, värdera och omvärdera. 

Så tänker jag, och sällan kan jag svara på vad som är helt rätt eller helt fel. Det finns alltid så mycket i den grå zonen mellan det som kallas svart och vitt. Och där vandrar jag min balansgång varje dag gällande det mesta i livet och även i mitt föräldraskap och sen är det upp till mig precis som det är upp till er alla andra hur ni gör, väljer och vandrar.

Muusa

Nästan varje kväll, med ett fåtal undantag, är barnens största önskan efter kvällsmålet att vi alla "muusar" i mammas och pappas säng. Myset innehåller både en del lugn och ro, men även en hel del bus och skoj. Täcket fungerar som koja, ide, lya och bo i olika formationer, olika djurfamiljers medlemmar representeras och det utspelas kamper om  bästa mysposition närmast mor eller far. 

Måste försöka minnas det här sen när vi har tonåringar i huset.

Syster och bror

Aldrig är ett rum så fyllt av kärlek och inte mitt hjärta heller som de stunder när jag ser hur mycket ni är varandras bästa vänner och älskar varandra. De där 2,5 åren som skiljer er i ålder får mindre betydelse hela tiden nu och banden er emellan växer sig starkare hela tiden. Det blir tydligare och tydligare för mig att med ett syskon vid sin sida är man aldrig riktigt ensam. Efter en natt frånskilda av sömn möts ni varje morgon med längtan och ömhet gentemot varandra. Att se er sitta under filten med bara ben som slingrar in sig i varandras och diskutera nattens drömmar och barnprogrammens figurer på morgonen gör mig glad in i själen. När ni hittar på alla världens upptåg tillsammans och storbror står för regin och instruktionerna medans lillasyster assisterar på bästa vis då står det klart för mig vilket radarpar ni håller på att bli. Jag är otroligt glad och tacksam att vi får följa er på denna resa. Jag förundras över livets mirakel som gett oss er och gett er varandra.

 

Med känsla för barns självkänsla

Nu är också mitt exemplar beställt, yes! 

Hoppas på inspiration, motivation och mer självbehärskning tack vare Petras bok.

Här hittar du Petras blogg ifall du inte redan är bekant med henne.

Något att se fram emot

Att ha några dagar extra ledighet i vecka nio. Att möta upp systern och gänget i en hyrstuga i Sälen. Att glida i backarna och introducera barnen för nedförsåkning. Att invänta mannens utmaning i Vasaloppsspåret och förhoppningsvis ta emot honom efter målgång i Mora.

Båtbiljetterna och boendet i botten av backarna är bokat. Nu är det bara att vänta ett par veckor och hoppas på lite mindre köldgrader än vi haft de sista dagarna. Sonen är förståss exalterad som bara den och själv är jag väl inte långt efter heller på en skala.

Imorse visade kvicksilvret på -23 grader, men vartefter solen kom upp blev det några grader varmare och vi klädde oss och gick ut. Och det var faktiskt bara skönt att promenera, dra kälken och kisa mot solen. 

I ljust minne bevarad

Idag har vi tillsammans med många andra följt henne till den sista vilan. En dag med sorg i hjärtat och tårar i ögonen och jag vet att för de allra närmsta blir livet sig aldrig riktigt likt igen. Ett sår i hjärtat och ärrad för alltid. En älskad är borta och saknaden är stor. 

Men minnet av hennes glittrande ögon, lockande skratt och goda person lever vidare bland oss. Den stora, gyllene solen som sken ett orangefärgat ljus i den höga, kalla, krispiga luften under gravläggningen gav på något vis hopp och tro om en värld större och bättre än den här.

"Tro", Marie Fredriksson

bild från förr

Trinny och Susannah stylar om

Härlig show! Snygga vanliga kvinnor! Underbara kläder med färg och form! Glatt och överraskande! Känns äkta!

Trött

Lämnade er här med en urladdad, utmattad känsla förra måndagen. På något vis har känslan hängt kvar hela veckan. Arbetsveckan drog igång med full fart, plötsligt är känslan av slöa lediga dagar som bortblåst. Här hemma dras vi med återkommande konflikter och utbrott som verkligen tär på ens ork. Jag blir tvungen att omvärdera, prioritera, fatta nya beslut och hitta ny motivation efter mina egna nederlag. Helgen passerade, jag var trött. Inte ens det efterlängtade väderomslaget fick energin att återvända.

Urladdningen

Slut på helgdagar och extra ledighet nu ett tag framöver. Kanske det är riktigt tur det också. Imorse vaknade iallafall barnen mer normal tid vilket bådar gott inför morgondagens väckning, jobb- och dagisstart. 

Jag sätter punkt med en förkylning som började picka i  näsan och halsen igår kväll, bara att hoppas att det inte blir så långvarigt. Det är ju ändå lite tungt att återgå till jobbet efter så här många lediga dagar så jag slipper helst snorfyllt huvud och ömmande lemmar.

Efter mer än två veckor av hemmatid med barnen, och ändå en rätt gemytlig och mestadels i samförstånd sådan trots det icke humörhöjande vädret, så skulle det idag till en riktig urladdning mellan mig och sonen. Jag är totalt matt i kropp och huvud och jag tror han är det samma. Vi bråkar inte så ofta över småsaker längre och sånt kan jag liksom välja att ha överseende med och vi diskuterar oss fram till en kompromiss som båda är nöjda med. Idag blev det att handla om något som kändes otroligt viktigt för mig och jag ville verkligen att vi skulle hitta samförstånd (nåjaa, jag ville han skulle göra som jag ville). Men icke sa nicke... han skrek, grät, protesterade... Jag försökte diskutera med honom, försökte ignorera honom, försökte lugna honom... men jag ville ju i slutändan bara han skulle gå min vilja till mötes, vilket han totalvägrade fortsättningsvis. Till slut var även mitt tålamod, mina nerver och min ilska totalt utan hämningar. Även jag skrek, grät och protesterade. 

Vi har båda lugnat oss nu, kramat och sagt förlåt. Men fortfarande ligger spänningen i luften och känslorna utanpå huden.

Fortsatt grått

Dagarna passerar i en grå dimma utan några som helst egentliga strimmor av ljus. Bokstavligt talat alltså. Regnet fortsätter i sakta mak dag ut och dag in. Jag försöker uppbringa lite vilja till utomhusvistelse iallafall, men efter tio minuter i fukten, snålblåsten och mörkret lockar insidan mer igen. Den här mer än två veckor långa ledigheten har inte bjudit på många minuter uppklarnad himmel och sol, inte många timmar frisk luft kombinerat med motion. Saknar vintern, snön, kölden, knaster, pulkbacken, ispromenader och röda frostbitna kinder.

Nytt på fötterna

Igår fick både jag och bilen min ny skodon kan man säga. Jag hade bilen på reparation efter en liten skada jag orsakat tidigare i höstas, det blev att byta ut hela bakre stötfångaren trots att bucklan i sig inte var så stor. Samtidigt fick jag nya vinterdäck påsatt också så välkommen lite kallare väder med snö, jag är redo, på fler sätt en ett.

 

För att fördriva de timmar det tog för "mekkarna" att fixa bilen, så blev det en tur till Kristinestad med verkstadens lånebil. I Kristinestad finns kanske den bästa skobutiken jag någonsin besökt. "Sko Pihlaja" har ett stort urval och överkomliga priser alla tider, allra särskilt nu i rea-tider. Mina kollegor och jag har börjat använda uttrycket "Från Pihlaja går man aldrig ut med bara ett par skor" och så blev också fallet igår. Jag ser det som en födelsedagspresent till mig själv :). Ett par svarta vinterkängor och ett par bruna stövlar. Nöjd nöjd, med tanke på att kvittot landade under 60 euro.

 

 

Jag har också hunnit med lite annan shopping här i mellandagarna så det kan jag väl kanske visa upp någon dag när jag kommit mig för att fotografera plaggen. 

Nytt år

Det nya året är här, när vi idag får skriva 1.1.2014 i almanackan. Vi firade igårkväll med vänner, barn, god mat, "sprakastickor" och mörkerspårning i regnet. Tacksam för de hjälpsamma, avslappnade och glada gänget vuxna och barn som bidrog till den lyckade kvällen och ställde upp på våra påhitt trots ruskigt väder. Inte en bild blev knäppt på hela kvällen och det om något tyder väl på att vi hade fullt upp och njöt till fullo i nuet. Därför bjuder jag på en bild som togs strax innan gästerna anlände när vi förväntansfullt trippade på här hemma och fixade det sista.



Gott Nytt År!