Geocachingens skatter

Förutom att vi lyckades hitta fyra nya gömmor under fredagkvällens och lördagsförmiddagens skattjakt så bjöd även naturen på vackra, roingivande platser och vyer!

Sucka mitt hjärta, men brist inte

Jag har under de senaste veckorna följt utvecklingen i Finland, Europa och världen och någonstans är något mycket fel. Kanske det är att överdriva, men min känsla är att det som nu håller på och sker är något i klass med ett tredje världskrig. Ett världskrig med en annan typ av krigsföring än för 70 år sedan, men dock med metoder som gör att vi i dagsläget har 60 miljoner människor på flykt från sina hemländer. På flykt från landet, miljön, landskapet, språket, kulturen där de föddes och växte upp. På flykt och tvungna att lämna släkt, vänner, familj och älskade kvar. På flykt för att finna trygghet någon annanstans, en plats att sova på, mat som mättar och kanske, kanske en bättre framtid med andra möjligheter eller på flykt för att möta döden på vägen. Det är med största säkerhet inget lätt beslut att ge sig av. Mod, viljestyrka, beslutsamhet, tro och hopp är vad dessa människor har gemensamt och agerar utifrån. Och med dessa egenskaper har de också så mycket av det vad detta Finland behöver mer av just idag. Mod, viljestyrka, beslutsamhet, tro och hopp.

Samhälls- och debattklimatet oroar, de sociala medierna och nätet gör att inget lämnar osagt längre. Även de mest förvirrade får utrymme att uttrycka sig och snabbt finns det en hel drös med anhängare som utan större eftertanke trycker på gilla-knappen. Sen är vi andra lika snabbt där och högljutt fördömer, pekar med hela handen och använder ord och retorik som inte är riktigt helt okej heller alla gånger. Och så har vi ytterligare en gång skapat ett "vi och dom"-tankemönster. Polariseringen som gör att allt plötsligt bara definieras i svart/vitt skrämmer mig. För det finns ju egentligen bara mängder med nyanser av grått. 

Det är med stor sorgsenhet och en klump i bröstet jag tar del av de händelser som medierna har rapporterat om från Finland de senaste veckorna och dagarna. Det här inte det Finland och de finländare jag känner. Men jag kan inte heller fortsätta att inte se. Jag måste kämpa för att se, jag måste diskutera, jag måste möta, jag måste våga när jag anar rasismens fördolda våldnad där mitt i min egen vardag bland de människor som jag umgås med. För det är inte bara dessa självutnämnda patrioter som bygger människomurar vid Finlands gräns, det är inte bara dessa förvirrade typer som kastar sten och skjuter raketer på bussen fylld med barnfamiljer.

Sucka mitt hjärta, men brist inte. Jag ser även en en otrolig medmänsklighet i närsamhället och viljan att hjälpa finns. Frivillig organisationer och församlingar står med dörrarna öppna och hjälper, stöder, finns till. Vänner och bekanta tar egna initiativ till hjälpinsatser. Det ena föder det andra. Med mod, viljestyrka, beslutsamhet, tro, hopp och kärlek kan vi tillsammans göra bättre.

Vad jag gjort en måndag?

Vaknade strax bak på sex av att sonen kom och kröp ner bredvid mig. Sen låg vi och slumrade och bytte några ord fram till sju. Steg upp och gjorde mig i ordning, körde riktig höstoutfit idag (jeans, läderjacka och halsduk). Kom till jobbet strax efter åtta, träffade några av våra studerande och handledde dem i sökandet av praktikplats. Resten av dagen har jag förberett inför en ny utbildning för kontakttolkar som vi drar igång på onsdag. Jag har suttit vid datorn och skrivit program, uppgifter m.m. Drack också rätt många koppar kaffe idag. Bara en av mina tre rumskollegor var på plats så det var en ovanligt lugn dag i vårt arbetsrum. Hemma igen kl.17 efter att ha hämtat tösen som varit med farmor idag. Vi hade färska sikfiléer i kylskåpet som faffa fiskat så det blev stekt sik, potatis och gräddfilssås till middag. Iväg igen kvart över sex på höstens första fullmäktigemöte, mycke diskussion blev det där om det ena och det andra. Kom hem och nattade ett av de två och sen blev det soffan och tv:n en timme. Nu ligger jag i sängen och skriver dagsrapporten. Det var min måndag det!

Som en bro över mörka vatten

Fredagmorgon och jag har ledig dag. Jag har slumrat in och ur sömnen sen kl. 6.00 imorse, haft besök av båda barnen under mitt täcke och fått smeka deras varma kroppar och rufsiga hår. Kaffet smakar och radion står på, den sprider musik, information om helgens händelser i bygden samtidigt som nyheterna tränger sin in i vårt varma, lugna fredagsmys. Nyheterna från omvärlden denna fredagsmorgon, samma fredagsmorgon världen över. Miljoner och åter miljoner av människor på flykt, män, kvinnor och barn. Pappor, mammor som gör det yttersta för att rädda sina barn undan krig, svält och miserabelt elände med en förhoppning om en bättre framtid för sina barn. 

Mitt hjärta knyter sig och mitt samvete skaver. Jag är så otillräcklig i det stora. 

Villaavslutningshelg

 

Med fokus på maten, barnen och vackert väder ännu en helg i augusti!