Stjärnfönster

Ikväll är snön nästan redan borta och november är sig likt igen. Jag kände att det är lika bra att ösa på för fullt inför helgens stundande Lilla juls firande. Om det är någon gång vi är i behov lite extra mysbelysning både inne och ute så är det nu. Och så en vacker låt på det också som jag även delat förrut.

Norska Hekla Stålstrenga med Har du fyr?

Julöppning idag!

Den första snön var här imorse och genast var både naturen och sinnet ljusare och lättare. Efter att vi lekt av oss en del iver över den nyfallna snön begav vi oss med vänner mot Närpes och julöppningen där. Barnen träffade tomten, dekorerade pepparkakor och fick varsin härligt julig stor slickepinne. Själv köpte jag min fina dörrkrans som hamnade upp på dörren genast vi kom hem. Snön hade mer eller mindre vräkt ner här hemma medans vi var borta så väl hemma blev det full fart med snölekar igen. En fin och bra dag som gett lite försmak av vad som är på gång vad det gäller vinter och juletid!

En dag till i historien...

Jag har knappt satt näsan utanför vårt hems väggar idag. Vårt trygga, fina hem i lilla Harrström där jag sedan en allra första början alltid känt mig trygg. Jag vaknade precis som alla andra till den chockartade rapporteringen från Paris och nattens händelser. Tyst och stillsamt följde jag nyheterna via webben och radion. Jag drack kaffe och kokade gröt, såg på mina barn och förstod i och med det ännu mindre. Jag plockade och nåssade med alldeles banala ting till ljudet av korrespondenter som rapporterade, terrorismexperter som analyserade, politiker och världsledare som fördömde. Jag vandrade av och an och försökte ta in fakta, analyser och helheten. Min hjärna vill förstå. Jag vill veta orsaker som ligger bakom, vill kunna se lösningar framöver och ta till åtgärder genast. Vad kan jag göra? 

Jaa, händelserna i Paris är grymma och totalt oförsvarbara. Men i samma stund som vi ställer oss på barrikaderna för fransmännen och agerar så visar vi även att det är först när det händer något här i västvärlden, nära oss som många av oss egentligen bryr sig. Det här är ingen enskild isolerad händelse utan ett symtom av något som pågått länge och som världen inte klarat av att ta tag i. Vi har nu elakartade metastaser som dyker upp här och var medan huvudsvulsten fått växa till sig länge med full kraft. Huvudsvulsten som så många flyr ifrån för att hitta mer trygga hem för sig och sina barn.

Jag ser på de två små oskyldiga mina här i världen igen och tänker att det bästa jag kan göra är att älska er villkorslöst, förmedla varje människas lika värde och försöka visa via mina handlingar och ord att världen är och kan vara en kärleksfull och underbar plats att leva på. Men just idag var jag mest tyst och fundersam med en klump i bröstet. Och precis som Linn lät jag barnen idag leka och vara med kompisar totalt ovetandes om vad som hänt.

Flashback till studietiden

På onsdagskvällen fick jag möjlighet att göra en snabb resa tur och retur tillbaka i tiden ett antal år. Studentföreningen Politivas vid Åbo Akademi i Vasa ordnade en kväll som kallades "Att jobba som pol.mag." där man hade bjudit in några gamla statsvetare plus mig då som socialpolitiker. Vi fick berätta om oss själva, vår studietid och vår väg i arbetslivet. Sen fick dagens studeranden ställa frågor och vi diskuterade och samtalade över en kopp kaffe. Det var verkligt roligt och även nyttigt för mig själv att lite gräva i minnet kring varför jag gjorde de val jag gjorde, varifrån jag fick mina erfarenheter, vilka faktorer som påverkat mig och min plats i arbetslivet och så vidare. 

Efter en stund bland "ungdomarna" kunde jag bra känna igen mig själv i dem och deras farhågor från min egen studietid. Den där känslan av att man inte riktigt kan något, är totalt osäker på vilka jobb man som pol.mag. ska eller kan söka, vad förväntas av en i arbetslivet och tvivlen på ens egen förmåga. Ganska långt var det precis så det kändes under studietiden. 

Men jag har ju haft jobb sen den dag jag utexaminerades och dessutom ett otroligt intressant, varierande, mångsidigt och roligt arbete. Hur blev det egentligen så sen... Jo, jag tror att mina två perioder av arbetspraktik som även ledde till fortsatt jobb under studietiden, mitt val av ämne för gradun, mitt engagemang, den breda helhetssyn som studierna ändå gav, de sociala kontakterna och slumpen med dess sammanträffanden har gjort att jag hamnat där jag är idag. Och skulle jag idag välja om min studiebana så känns ju nog fortfarande socialpolitiken och utvecklingspsykologin som min grej.

Jag önskar alla ni som nu studerar lycka till! Njut av studietiden, passa på att ta jobb under studietiden om möjlighet ges, umgås med olika människor och om du redan hittat det du brinner för och vill engagera dig i så satsa på det och försök hitta möjligheter att få in en fot på det arbetsområdet  du vill. Det kan vara via praktikperioder, korta inhopp jobb, frivilligt arbete m.m.

Mina barn med sin far

En relation värd att fira!