2017 i bakspegeln

Idag är det årets näst sista dag. Jag funderar över året som gått och vad jag kan och vill av det år som är på antågande. Ett år går egentligen så otroligt snabbt nuförtiden, men ändå är det ju åren och vardagarna som radas efter varandra det vi senare kallar ett liv. Vår tid på jorden, för en del blir den kortare och för andra längre. 

I början av 2017 blev jag 35 år, alltså närmare 40 än 30 nu då. I och för sig har nu siffran ingen betydelse för mig, men jag kan märka att min kropp blivit lite äldre och inte tål hopp, skutt och klättring riktigt lika bra som tidigare, eller är det mitt mod som sviker och rädslan som tar över, kan inte riktigt veta. Men viljan finns kvar. Viljan att testa nya grejer, ta mig an utmaningar, testa en del gränser och ifrågasätta. Och så undrar jag ibland varför barnen är så trotsiga som de är... kanske inte borde vara särskilt svårt att förstå. Jag har tur ändå som har ett jobb, mina förtroendeuppdrag och föreningslivet som ger mig möjligheter till just det här. Det är väl just därför jag är där jag är och håller på med det jag håller på med.

Naturen och upplevelser i den har fått en allt större betydelse för mig med åren. Det betyder också att vädret och vilket väder som råder har en rätt stor effekt på mitt humör... tyvärr. Och tyvärr har ju inte Finland lyckats leverera det jag önskat de senaste året. Vintern var varm och knappt nån snö alls, sommaren var kall och regnig. Jag gnäller och beklagar mig över detta. Visst finns det mycket vackra, alldeles underbara stunder som spenderats i naturen också, men det gäller verkligen att fånga dem annars har de snabbt passerat.

Den kultur som lämnat mest spår från året som gått är ju den fantastiska serien SKAM som jag maratonkollade under jullovet ifjol. Sen sträckläste jag bokserien om Christian Grey och Anastasia Steele under några veckor i somras och var fascinerad. Under hösten följde jag SVT:s dramasatsning "Vår tid är nu" och nu i efterdyningarna av #metoo har jag också kollat hela serien "Fröken Frimans krig". Sen finns det nog säkert också några andra böcker som lämnat tankar hos mig och musik som etsat sig fast. Till exempel dom här:

 

 

En av våra kära frasskatter for till katthimlen på våren och vi hittade en ny fin kattprinsessa som fick  namnet Shakira. Hon flyttade hit på sommaren och blev genast accepterad och älskad av oss alla. Mannen och jag firade 10 år som gifta i år samtidigt som Finland firade 100 år som självständigt land. Självständig och gift funkar också bra, tycker jag :).

 

Föreningen i byn arrangerade och fixade ett av de större evenemangen på länge. Vi fick den häftiga gladiatorn från Sverige på besök och han lockade stor publik och gjorde många barn och vuxna nöjda under den fina sensommarkvällen i augusti med sitt lekfulla och snälla sätt. 

 

Hösten innebar att familjens yngsta började i förskolan och att det blev nya rutiner här hemma. Det blev nog en rätt kämpig höst för att få vardagen att rulla. Tidiga morgnar och sena kvällar... trötta barn och trötta föräldrar. Mörkt, vått och ruggigt. Jobbet var extra krävande stundvis, men också så belönande ibland. Alla människomöten jag blir en del av är det mest fantastiska i mitt jobb. 

 

Nu har jag firat jul och lediga dagar med familjen och känner att batterierna åtminstone till en del har laddats igen. Jag försöker göra sånt jag gillar och vara med barnen så mycket som möjligt. Ännu har jag några lediga dagar framför mig innan jag får öppna kalendern för år 2018 och påbörja ett nytt år och låta dagarna och veckorna fyllas igen. Med allt vad ett år, ett liv innehåller. 

 

Hösten 2017, vad hände?

Ett som är säkert är att bloggen gick i dvala ännu en gång. Vardagen med ett förskolebarn, en andra klassist och två heltidsarbetande föräldrar kom emot. Nya rutiner att få grepp om, nya sätt att lösa vardagspusslet skulle hittas. Morgnar som för mannen oftast börjar vid fem och för oss andra lite senare. Välja kläder, äta frukost hemma, borsta tänder och hår. Jaga på barnen för att inte missa bussen. Momma som ställer upp några morgnar per vecka. Själv kommer jag till jobbet lite för sent varje morgon och upptäcker där och då att det finns både kaffefläckar och tandkrämsstänk på mina egna kläder. Väl hemma igen vid 17-snåret börjar kampen mot tiden igen. Fixa maten, göra läxorna, hinna med kompisar eller hobbyer, mammas möten och kanske eventuellt rensa lite i röran också. Kvällsmål, läsa saga, nattinatti. Så här har den här höstens vardagar sett ut, med rätt lite variation. 

Låter bli att orda mer om det.

When dreams come true

Om nu någon lyckats missa vad som hände i Harrström igår kväll och vem som var på besök så måste jag ju informera er. Gladiatorn Peter Pansar Blaha kom till Harrström och vår aktivitetspark för att brottas med barn, skriva autografer och låta sig fotograferas och filmas. Förutom Pansar hade vi också Hopsis med hoppborg, rutschkana och trampolin på plats för att hålla alla sysselsatta hela kvällen. Vädret visade sig från sin bästa sida och barn, unga, föräldrar och mor- och farföräldrar strömmade till i en strid ström. Härlig karnevalstämning i våra lilla by! 

När vi sent om sider hittade hem efter att ha njutit så länge vi kunde och sedan röjt undan det mesta kunde man lugna sig och ta sig tid tillsammans med barnen att reflektera över kvällens happening. 

Det var nämligen hemma hos oss i vår tv-soffa framför Gladiatorerna för kanske ungefär två år sedan som tankarna om Pansar till Harrström fick sin början. Vi i familjen har sett honom och imponerats, tyckt att han varit cool och skrämmande på samma gång. Jag slängde väl ur mig tänk om vi kunde få honom till Harrström och parken. Och där var ett frö sått. 

Nu två år senare kan vi bara konstatera vår dröm blev verklighet, ingenting är omöjligt. Med rätt små medel, stort engagemang, samarbete och mycket vilja kan man även som liten förening och liten by fixa häftiga evenemang och få kändisar på besök. 

Något att SE fram emot

Idag provade jag ut och beställde nya glasögon åt mig! Har haft de jag har nu i mer än fem år så kan inte påstå att jag förnyar mig ofta, men har gått och längtat tillräckligt länge nu. Min syn har  knappt försämrats så därför har det ju inte varit nödvändigt, men vill ju verkligen ändå förnya mig mellan varven. Så idag blev det två par till priset av ett! Tjohoo, ska bli så kul att få sätt något nytt på näsan varje morgon och dessutom ha möjlighet att variera sig lite enligt dagsform, humör, stil och kläder. 

När man inga gröna fingrar har

Troligen i och med att det blev lite lugnt och rastlöst i några dagar så blev det dags att ta tag i några små projekt på gården som legat och grott och och växt till sig i mitt huvud. Och så är det ju som det är vanligtvis hemma hos oss, jag tänker, planerar och visualiserar medan mannen är den som tar tag i saken, genomför och slutför. Tackar honom för det, utan honom skulle nog väldigt mycket bara lämna vid idéstadiet.

 

Joo, det här med att odla i ordets rätta bemärkelse och att ömt vårda är ju inte riktigt min grej. Inomhus har jag för tillfället fler plast- och tygblommer än levande och de tre stackare till grönväxter som fortfarande finns till får nog verkligen föra en motsträvig kamp för att överleva. Ute på gården lyckas ju nog grönskan ändå frodas men inte direkt i form av önskvärd växtlighet. När ogräset har fått fotfäste och jag inte kan se framför mig hur jag skulle kunna råda bot på dess framfart, då är det dags att se andra lösningar. 

 

  

Det som tidigare var en tät matta med diverse ogräsväxter utan hejd i mina ögon är numera en med natursten belagd yta. De få ädla växterna som gick att rädda har fått flytta över i kruka och tusan också om det inte blev mycket snyggare så här. 

Nästa projekt som startades upp idag var de gamla kärrhjulen som ska bli några slags grindstolpar. Det här är något som jag har haft en bild av i huvudet i flera år, men först gällde det ju att hitta de rätta hjulen också. I våras skickade jag mamma och pappa på loppis för att kolla in kärrhjul och de hittade ett par som var i riktigt bra skick. Vi får väl se då om det blir ungefär som jag föreställt mig. 

Sen är jag ju lite stolt att jag i typ fyra veckors tid lyckats hålla denna örtodling grönskande. Knepet är att jag köpte förodlade krukor på Sale som jag planterade ut i mitt gamla tråg. De har tydligen trivts så bra i värmen på terassen och även fått vatten tillräckligt så att det har växt till sig och frodats. De är mest fina att se på och dofta på, men visst är jag och plockar lite smått nu och då också för att blanda i någon maträtt. 

Lugnt och lite rastlöst

Halva familjen har återvänt till grannlandet i väster och sommarvärmen har ännu inte riktigt infunnit sig. Det blev lugnt och lite grått nu när den två veckor långa simskolan har avslutats och sällskapet av syster med familj inte längre är kvar och underhåller oss.

 

Vi har badat bastu och simmat, ätit gott tillsammans, varit på villan och umgåtts. Vi gjorde väl ändå så mycket sommar vi kunde av denna gemensamma semestervecka. W och T fick iallafall stråla som solar när kusinen Oliver tog dem med på tur med vattenskoter.   

 

 



Ännu denna och nästa vecka är jag ledig, men jag gör ett inhopp på jobbet nu på torsdag. Det blir helt enkelt att så småningom börja ställa om sig för jobb och vardag igen. Men innan dess ska vi väl nog hinna med lite fler skojigheter också.

Bröllopsdagsutflykt

Paret på bilden ovan firade 10 år som gifta 14 juli 2017. Sen får man lägga ytterligare sju år till för att  komma tillbaka till sommaren när allting började. Jag minns ju ännu så väl blickarna som utbyttes då, blygt, trevande men nyfiket. Smsen som fick magen att dra ihop sig och hjärtat att snörpa sig. Spännande tider. 

Sen dess har det ju hunnit rinna en del vatten under broarna kan man säga och som barnen konstaterade så har både han och jag mindre hår på huvudet nu än då. Alltså har vi tydligen inte bara fått gråa hår utan även rivit en del hår under åren.

Det är fortfarande rätt spännande tider, men det är mera de två små avkommorna som bidrar med spänning och hjärtsnörp i vardagen nuförtiden. Lindrig hjärnskakning den här veckan...

Utflyktsmålet för att uppmärksamma de gemensamma åren blev västerut till Umeå. Vi fick en solig lördag i Umeå, med bad, promenader och god mat. Det nyöppnade badhuset Navet i Umeå var till vår allas stora belåtenhet. Särskilt när båda barnen nu faktiskt också kan och vågar simma och ta sig an utmaningarna som bjöds. Vi rutschade, hoppade, klättrade, plaskade och bubblade på det varma näst intill folktomma fina badhuset. Promenad på stan med mat, glass och lite vackra stadsmiljöer hann vi också med.

Kalla nätter

Jag vaknade lite efter sex imorse och var upp en sväng. Kollade in termometern och läste +6 grader. Skyndade mig i säng igen och hittade sömnen åter, nästa gång jag steg upp ett par timmar senare visade samma termometer +26 grader, vilket kändes betydligt lämpligare för min del. Efter några dagar med svalt väder och kall vind så utlovas nu i helgen sol och varmare temperaturer igen. Skönt. Men ännu väntar jag på de tropiskt varma sommarnätterna, när temperaturen knappt går under + 20 gradersstrecket. 

 

Under sommarhelgerna erbjuds massor med aktiviteter och evenemang så ingen risk att man inte skulle hitta något att åka på om man så vill. Men för min egen del känns det just nu som att nästan inget sådant lockar. Det är väl semesterkoman som har fått mig i sitt grepp. Jag trivs bäst utan planer, utan större folkmassor, utan för mycket socialiserande. Att bara vara här hemma eller på villan med barnen, familjen och några goda vänner räcker så väl. Barnens knattefriidrott och -fotboll, talkojobb inom föreningen och några spontana utflykter tycks vara riktigt tillräckligt för nu.

 

Underbart är nu

Snart en veckas ledighet i bakspegeln och det har varit underbart skönt. Det känns nästan som att jag redan på den här tiden har fått tanka och fylla på med allt det som semester och ledighet för mig innebär. Sovmorgonar, soliga dagar, några timmars jobb på gården, barnen har haft mer kompisar än vad som ryms i vardagen annars, jag har fått två nätter på villan, simmat i havet, soltorkat på klippor, bastat, åkt båt m.m. Lördagen var en riktigt festdag i Korsnäs, när kommunen firade 130 år och Finland 100 år med en storslagen, härlig fest i bästa sommarvädret på fotbollsplanen. Vi satt på filten och njöt av programmet och vädret. På kvällen fick också jag och mannen åka på fin middag med andra i festsällskapet. Restaurang Strand-Mölle levererade en superb trerättersmiddag på lokala råvaror och stämningen var på topp.

 

När nu också barnens kusin Hakan landat för sommarbete i Harrström så känns det riktigt bra. Barnen solar sig i hans uppmärksamhet och jag njuter av att ha en 17-åring omkring mig som håller mig ajour med nutiden och framtiden.

 

Igårkväll fick vi också hem en annan ny liten familjemedlem. Nästan genast när Sigge for till katthimlen för några veckor sedan, bestämde vi att vi nog skulle ta en ny katt så snart som möjligt. Mest för Pansars skull, han som alltid haft kattsällskap sedan han föddes. Så nu har den lilla underbara prinsessan Shakira flyttat hit. Och hon är redan accepterad, omtyckt och till glädje för oss alla.

 

Underbart är nu!

 

 

Sommar

Bloggen gick i dvala under våren och försommaren! Livet har varit som det ska, både fint och fult i en forcerande rörelse framåt. Jag kan inte ens försöka mig på att sammanfatta eller återge vad som varit. 

Nu är nu, och nu är det sommarledighet. Jag och barnen ska nu ha sovmorgnar, ta dagen som den kommer och låta kvällarna bli nätter utan att känna oss jagad av klockan. Det är en efterlängtad period på året vi har framför oss med mindre krav och förväntningar från omgivningen. 

Jag sitter nu med kaffekoppen, lyssnar till sommarprat i radion och barnen kollar på Sommarlov i tv och vi har en oskriven dag framför oss. 

Några bilder från midsommaraftonens båtutflykt kommer här. Fotograf vännen Marika.

 

Närmare än så...

Matt och sorgsen ikväll! Jag knäppte på radion när jag kom hem från jobbet och hörde om händelsen i Stockholm... Och genast var mina kära i mina tankar... Hjärtat hoppade och musklerna spändes innan jag kunde få bekräftat att familjemedlemmarna var i trygghet.

Veckan har varit fylld av elände, med Finland som sänder tillbaka människor till bomberna i Kabul,   kemiska vapen i Syrien som drabbar små barn, USA som reagerar på dessa och så attentat i St Petersburg och Stockholm...

Jag inledde arbetsveckan i måndags med att under sex timmar lyssna till Sara som flytt kriget i Irak för över 20 år sedan. Hon berättade detaljerat om livet i krig under många, många år. Bomber, rök, strömavbrott, skräck och död vara nära hela tiden. Hon flydde med tre små barn och en baby i magen... Hennes berättelse gav mig gåshud och kramp i modersbröstet.

Några av mina Facebook kontakter har ikväll valt att använda dagens attack i Stockholm som ett motiv för sin invandrarkritiska agenda. Och jag tänker att det är av rädsla för att ni eller era nära ska skadas eller dödas. Precis samma rädsla som de människor som flyr hit från krigshärjade länder känner. Jag kan förstå den rädslan, jag är också rädd för att min familj ska råka ut för olyckor, sjukdomar och annat som kan skada dem. 

Men att gradera människolivs värde och kunna välja att jag har rätt att leva i trygghet men inte du, går helt och hållet emot mina principer om alla människors lika värde. Och ett sådant tankesätt och beteende kommer bara att göra världen till en ännu mörkare planet. Vi måste fortsätta tro på de allra flesta människors goda vilja, lyssna och lära känna varandra, respektera och se framåt.

Valdagen närmar sig

Igår var det sista möjligheten att förhandsrösta i kommunalvalet. På söndag är det dags för alla som ännu inte röstat att traska i väg till vallokalerna och använda sig av den demokratiska rättigheten att rösta och påverka. Jag hoppas verkligen att varenda en av er som läser detta använder er av er rättighet som inte är någon självklarhet i andra länder och delar av världen. Kommunalvalet är egentligen det val som har störst betydelse för människors vardag och leverne och borde därför vara det val som lockar flest röstare, men statistiken visar att det inte är så, tyvärr. Så kom igen, låt inte din röst gå förlorad. Rösta på vilket parti du vill, på vilken kandidat du vill, men gå och rösta! Vi måste hålla demokratin levande, även på det lokala planet. 

Om jag får fortsatt förtroende kommer jag att försöka se på kommunens verksamhet som en helhet som behöver fungera för att kommunens invånare ska må bra. Att driva enbart ensaksfrågor känns inte okej för mig eftersom att helhetsbilden då lätt går förlorad. Att allaktivitetshallen vara eller icke vara är det som får allt utrymme för Korsnäs del på insändarsidorna känns så tokigt tycker jag. Vi kommer nog under de kommande fyra åren att ha en hel del annat att fokusera på, där allaktivitetshallen är en liten del av många som behöver vägas, mätas, diskuteras för kommunens bästa. Jag kan inte ge er något annat löfte än att jag med mitt förnuft, min kunskap och erfarenhet från olika områden ska göra mitt bästa för att försöka se till Korsnäs som en enhet bestående av flera fina aktiva byar, jag ska försöka fatta beslut som gynnar flest  Korsnäsnor över tid och är villig att tänka nytt och utveckla kommunen för framtiden.

Och så säger jag som Laleh "Bara få mig själv" är vad jag vill!

Kläder och kampanj

Igår öppnade vi popup shoppen i lokalen igen! Kläder för kvinnor och barn och cyklar med tillbehör. Vi börjar ha rutin på konceptet så det kräver inte alls särskilt mycke arbete av oss utan går av bara farten. Försäljarna vet hur det funkar och vi är bara med och kokar kaffe och underhåller kunderna! Och så får vi ju själva hänga bland de fina plaggen i flera timmar och prova, få råd och tillräckligt med tid för att grunna på inköpen innan vi slår till :) 

Det är lika roligt varje gång, vi öppnade kl 15 igår, men redan innan jag var där halv tre tiden var försäljningen i gång. Under de 3-4 timmar vi hade öppet var det en strid ström med besökare, parkeringen var ibland full, provrummen utnyttjades till fullo, till och med städskrubben var i användning. :) Någon slog sig ner för en kaffe och en pratstund någon annan skyndade vidare. Jag och min partikollega Johanna passade på att kampanja lite för SFP med hjälp av diskussioner, ballonger och godis. 

Vackra plagg som kom med hem! 

Nyckelpigor på gång!

Himmel och hav

En vacker kväll vid havet. Där vinter, vår och känslan av en kommande sommar upplevdes på en och samma gång. Havet är min plats för avslappning, min plats för att rensa tankarna och att låta andningen bli långsammare och djupare. Arbetsveckan som gått har varit ovanligt intensiv och utmanande med tidigare morgnar, senare kvällar och mycket anspänning både före och under veckan. Nu får man lite pusta ut över det som varit, men också ta tag i nya planer, uppdrag och utmaningar. Trist och långtråkigt blir det faktiskt inte.

Lat av naturen och i eld och lågor titt som tätt

Jaa, jag ställer upp i kommunalvalet igen! Det var inte ett särskilt svårt beslut för mig själv. Under de lite mer än fyra år jag suttit med i fullmäktige har känslan i huvudsak varit positiv. Vi är ett blandat gäng med olika erfarenheter, kunskaper och åsikter som tillsammans försöker skapa oss helhetsbilder och framtidsvisioner för Korsnäs. Vi respekterar varandras olikheter och vet att vi alla strävar mot samma mål om än ibland på lite olika vis. 

Jag har lärt mig massor och samtidigt lärt mig hur mycket jag ännu inte kan. Inget är alldeles svart eller vitt utan allt skiftar i mängder nyanser av grått. Därför är det sällan lätt att veta vad som är absolut rätt eller fel. 

Det är en möjlighet för mig att få delta i beslutsfattandet och vara med och värna om och utveckla Korsnäs till en ännu bättre plats att bo på för mig, mina föräldrar, mina barn och samtidigt övriga Korsnäsbor. Alltså en möjlighet av kanske mer egoistiska skäl, men samtidigt ser jag det som en skyldighet att ta ansvar för varandra, vår kommun, vårt land och vår värld. 

Jag är mamma till en 5- och en 7- åring. Jag är heltidsarbetande på Yrkesakademin i Österbotten inom vuxenutbildningen och projektverksamhet. Jag är medlem i byaföreningens styrelse. Friluftsliv, havsluft, att läsa böcker och skriva är min avkoppling. Vänner och goda diskussioner som utmanar mitt intellekt gör att jag växer som människa. 

Eftersom jag under kandidatvärvningstiden fick höra så många argument till varför man väljer att inte ställa sig till förfogande, måste jag riktigt börja rannsaka mig själv. Varför väljer jag politiken som ytterligare en del i vårt vardagsliv och livspussel? Hur ska jag hinna och orka? Prioriterar jag fel och de flesta andra rätt eller?

Jag vet inte, men mitt beslut har stått fast. Jag har förstått att det är svårt att satsa 100% på allt man gör eller håller på med, då skulle man antagligen köra slut på sig själv rätt snabbt och inte orka med någonting istället. Jag försöker på alla områden i livet att tänka att tillräckligt är också tillräckligt bra och det är också vad jag förväntar mig av andra. Ibland orkar man gasa och ge sitt allra bästa för en sak och ibland för en annan, ibland måste man ta det med halvfart och ibland till och med kunna bromsa upp och vika in på parkeringsplatsen för att återhämta sig. Och så handlar det om att sätta upp sina egna gränser och göra andra medvetna om dem. Jag tror själv också att en del av svaret för min del är för att det mesta jag håller på med är verkligen sådant jag tycker om! Jag tycker om att vara där det händer grejer, jag inspireras av att få tänka kreativt och i nya banor, jag gillar diskussioner och människomöten, jag vill driva och utmana mig själv.  

Så här är jag igen med i kommunalvalet 2017 för SFP! 

En helg med lite snö och mycket slalom

Vinterns finaste

Tack mamma för vinterns finaste! 

De både värmer frusna ben och är vackrare än alla byxor jag äger.

Benvärmare deluxe!

På jobbet

Här spenderar jag rätt många timmar i veckan. Det här är min egen hörna på jobbet, min vrå i rummet som jag delar med tre andra. Högar av papper, två skärmar, två telefoner, kalender och färggranna lappar. Anslagstavlan försöker påminna mig om det viktiga, barnen, almanacka, projektbeskrivning, att andas och dansa ibland, goda vänner och bästa arbetskamraterna samt en schemaläggning över arbetsuppgifterna som jag håller på med och som ligger framför mig. Anslagstavlan fungerar som en mindmap för arbetet men också som ett mindset för mitt välmående.

Mittemot mig sitter fina Nina, som jag saknar så fort hon inte är på plats. Snett bakom mig sitter Anna som jag också samåker med till och från jobbet, det är lite Piff och Puff över oss. Och i rummet kan man också varannan vecka hitta den mycket kloka och sympatiska mannen Kent som är lite av  en motpol till de tre högljudda, pratglada tjejerna i rummet. Mitt jobb är ibland riktigt roligt och det  är dessutom hundra gånger trevligare och roligare att komma dit när jag vet att ni är där med mig!

Sen finns det ju fullt med andra trevliga personer på jobbet också som jag får diskutera med på kaffepauser och lunch. Tack för att ni i Närpes tog emot oss så bra när vi kom som hemlösa från Korsnäs och Kristinestad.  

Samlar skärvor

Vi försöker göra så mycket vinter vi bara kan av vintern som knappt existerar. Igår sökte vi snöremsa  i pulkbacken, skrinnade på rinken, vandrade på isen och sparkade genom byn. Idag blev det skidor nerför i Parra och även Tilde fattade tycke för slalom. Vi samlar skärvor av den knappa vintern för att skapa tro och minnen om att den faktiskt en gång fanns!

En dagens...

Måndag, veckans första dag. Tänkte bara dela med mig av en kort dagens lista.

Dagens väder: vacker vinterdag med både minusgrader, snö och lite sol. Det var ljust ännu halv fem.

Dagens jobb: praktikplatsbesök, diskussionsmöte, kontorsarbete och diverse koordinering.

Dagens känsla: oro inför kvällens gympapass efter ca två månaders uppehåll.

Dagens glädjebesked: säsong 3 av Skam kommer på Arenan på fredagkväll.

Dagens lunch: måndagsmat, knackkorv och potatismos

Dagens låt: fortfarande fast i Elin Rusks vackra framförande igårkväll, så har idag lyssnat till diverse youtube-tolkningar av "Bara om min älskade väntar".

Invigningsfest

Det nyrenoverade biblioteket i Korsnäs bjöd ikväll in till invigningsfest. Det var ett utomordentligt fint program som planerats och som festpubliken fick njuta av. Med Matilda Södergran som festtalare, Elin Rusk som framförde vacker sång och Carita Nyström som läste nyskriven dikt grep programmet, kulturen och kreativiteten tag i en flertalet gånger under kvällen. 

En av sångerna som Elin Rusk sjöng för oss ikväll!

Minusgrader, ny rink och röda kinder

Underbart bra is på rinken i byn! Oj vad roligt det är att kunna lära barnen att skrinna, hantera klubba och puck tillsammans med vänner i alla åldrar. Jag känner tacksamhet och glädje över denna möjlighet som vi fick i och med att kommunen färdigställde den nya rinken i somras. 

Visst blir jag bara yngre hädanefter?!

Jag har haft födelsedag idag. Jag har även börjat jobba idag igen samt drabbats av förkylning. Det var lite tungt idag, kan väl inte ha något med åldern att göra eller... Nää, tänker att jag kommer att helt skippa att fokusera på fysisk ålder från och med nu... Med min mentala ålder finns ju alla möjligheter att variera sig. Jag får känna mig som fnittrig tonåring med blossande kinder, som en nattens drottning på dansgolvet, som den oroliga tvåbarnsmamma jag ibland är eller som en gammal själ med sår och ärr som härdat genom åren. En siffra är vad det är, en siffra. Jag är så mycket mer och vill tillåta mig själv att vara så mycket mer. Så hädanefter kanske jag bara blir yngre?!

En stund med en bok är min stund!

Tack för alla grattisar på olika sätt och vis och även två önskade presenter har överräckts! Och dessutom fick jag brev av republikens president dagen till ära, absolut något att minnas!

Ett år som gått och ett nytt framför

Jag kan ju passa på att försöka mig på att kort summera det år som gått. Det var året när jag började jobba 100% igen för första gången på över sju år. Året när vi tryckte på paus i pälsfarmningen och mannen gick på annat jobb. Året när Wilmer fyllde sju år och började på första klass och Tilde blev fem och ser framemot höstens förskolestart. Året när frassarna Sigge och Pansar flyttade hem till oss och gör vår vardag till lite mer helt enkelt. Året när Oliver gjorde militärtjänstgöring i Finland och vi fick ha honom hos oss oftare än annars. Det har varit ett år fyllt med vardagar som passerat vecka efter vecka, och ibland önskar jag bara ännu mer av dessa vardagar, och även helger för den delen. Jag skulle både vilja hinna med mer och orka med mer. Och vad är det jag alltid önskar mig mer av då? Joo, fler nya upplevelser, större möjligheter till uteliv och mer umgänge med vänner. Vardagen begränsar samtidigt som vardagen är livet. Och när jag tänker på vad som varit bäst under 2016 är det just de dagar som vi spenderat tillsammans med vänner, stora och små, helst ute i naturen eller ute på andra aktiviteter och äventyr. Det är den största glädjen under året, att vi och våra barn har vänner som vi trivs med, längtar efter och upplever som bonussyskon och -familjer.

 

Nu har vi ett nytt år framför oss som också det kommer att fyllas av vardagar som radas på varandra, men eftersom mina önskningar för det nya året inte är särskilt högtflygande så ska jag göra mitt bästa för att försöka få in lite mer av sådant även i vardagen. Utflykter, aktiviteter, nya upplevelser, naturliv och vänner med som sällskap. Det är mitt nyårslöfte det!

 

Jag tänker fortsättningsvis äta och dricka vad jag vill när jag vill, träna om jag känner för det, låta dammråttorna dansa titt som tätt, ta en cigarett ibland och fortsätta tänka högt... eller hur var det?! :)

 

Gott Nytt År! Live well, Laugh often, Love much

 

Samhällskritiskt sätt finns det mycket att analysera med år 2016, men jag vet inte om jag vill, vågar eller kan... Hoppas i varje fall på fler goda nyheter 2017!